Varför varför varför? det är de tankarna som går i min skalle just nu.. igen!! varför ska allt hända på löpande band, och just mig? varför är man hela tiden iblandat på ett eller annat sett när saker och annat bajs kommer till? När man nästan hittat tillbaka till sig själv och kännt ljuset i allt igen, och fått tillbaka lusten så händer det igen.. det som absolut om allt som händer mej inte får hända.. Det som varit så bra de senaste innan jul, efter jul.. men nu? vad är det som händer, allt är tillbaka på rutta ett, jag orkar inte med att höra allt! det blir bara för mycket, jag kan inte tackla mera nu.. klarar inte av det bara! varför ska ni börja bråka igen, och på samma allvarliga sätt som sist, och göra på samma sätt som sist, stå och bråka bakom era barns rygg! inte speciellt snällt, vi hör vad ni säger ändå. jag orkar inte lossas som om jag inte vet något, det är bara fel emot mig själv, jag vill veta hir ni ska ha det och hur ni tänkt er att leva erat liv, med oss.. utan oss? vårdnadaden om oss.. har ni ens tänkt på vart vi ska ta vägen, vart vi ska bo? Jag orkar verkligen inte flytta, inte på detta sätt. ska jag flytta ska det vara med hela familjen inte bara med hälften. Det kommer inte bli detsamma, jag vill inte! varför ska det sluta såhär? snälla gör så allt blir bra igen och att de inser att de inte ska vara såhär, vad som helst, sänd något från ovan, jag klarar inte av att lyssna på detta mera, men vart ska jag liksom ta vägen? har ingen annanstans att ta vägen, eftersom min biologiske far och jag inte har någon kontakt, och det vill jag inte ha heller, han kan sitta där han är. Men det är inte kul att ha det så heller. Jag vill ha min pappa på det viset alla andra har sin pappa. En pappa som bryr sig om en och som ringer eller hör av sig någongång ibland, men det gör inte min pappa, han bryr sig knappt att jag finns i liv. kanske om jag skulle dö, men det tänker inte jag göra, för det finns så mycket annat att leva för i livet, även fast det inte känns så just nu så vet jag att det gör det. Jag är helt vilse i mig själv, jag vet knappt vem jag är själv längre, jag är arg, irriterad, och helt blåst i huvudet mot alla.. hur kul är det på en skala mellan ett och tio.. Sen andra stunder är jag mitt gamla jag, glad, positiv och känner att livet är det bästa! jag vill hitta tillbaka till mej själv, och orka med skolan igen, men det går inte fokusera på skolarbeten när man har allt detta i huvudet, det går bara inte! jag har suttit och läst samma sida i Historia boken flera gånger men känner att jag inte får in ett shit! och provet är på onsdag nästa vecka, väldigt lyckat! Jag víll bara hoppa upp en klass, gå ut trean i sommar och bara resa långt långt bort efter det till ett varmt land och bara vara, strunta i vad som sker hemma. För ärligt talat så orkar jag inte höra på mera, det är en sak när jag är ledsen men när mina syskon och mamma och min extra pappa är det då är det en helt annan sak, då mår jag jätte dåligt. Vad ska jag liksom göra helt ensam, kan inte göra speciellt mycket, känner mej helt maktlös! Men jag väntar på ett mirakel från himmelen nu som gör att allt blir bra igen, det funkade iallafall första gången så vem vet han kanske kan göra om det igen. men jag klandrar det inte om han inte kan göra det. Kärlek är en avanserad sak som andra en de två det handlar om kan göra så mycket åt, bara ett tag.. men sen är de upp till de att se till att fixa allt föralltid. Men flytta, NEJ TACK! se till att fixa detta nu så att det blir lite mindre i min skalle att bearbeta bort, för snart kollapsar jag helt! blir snart helt förstörd! Nu kanske ni tror att detta är allt som åker runt inom mej nu, men jag kan säga att det är en massa annat med som jag inte orkar skriva, och allt kommer på löpande band som sagt! BLESS YOU ALL!